Kerstin Elworth
En del lever i skräckfylld väntan, en del är gömda. Det finns omkring 10 000 flyktingar som söker asyl i Sverige i dag eller, med ett gammalt ord, vill få en fristad. Under tiden får de hjälp av frivilliga att överleva, få lite julfrid kanske.
– Bo är min ängel, säger Suparna Das medan hon och Tigran Manasian hjälper Bo Nylund att fixa fika i hans lägenhet i Uppsala.
Bo är den som hjälpt både Suparna och Tigran att efter flera års ansökningar få uppehållstillstånd i Sverige. I 20 år har han varit ordförande i Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala som bistått ett oräkneligt antal flyktingar så att de fått stanna i Sverige.
– Innan vi träffade Bo hade vi varit gömda i fyra år, berättar Tigran, allt var hopplöst.
I dag är Suparna och Tigran Bos vänner och medhjälpare, de studerar på Uppsala universitet och talar svenska som infödingar. Tigran arbetar dessutom aktivt med att hjälpa asylsökande till rätta.
Och Bo Nylund, 77, ja, han är ju förstås mycket mer än flyktingaktivist. Han är till exempel hedersdoktor, älskad lärare, internationell fredsmäklare, läroboksförfattare, amatörastronom och … Men nej, nej, det har vi inte tid att prata om nu ty denna dag, såväl som de flesta andra av Bos dagar, är fylld av viktiga ärenden till människors bästa. Han har just fått i väg en skrivelse angående en kristen irakier, om en stund ska han få besök av en hjälpsökande och när Hela Jorden sagt farväl ska Bo skjutsa en flykting till en kvinna i trakten.
– Jag träffade henne på en gudstjänst i en frikyrka i söndags, berättar Bo. Hon kom fram till mig och frågade om jag kände någon flykting som behövde gömma sig, berättar Bo. »Jag har plats hemma«, sa hon. Det finns snälla människor!
Under kaffet berättar Suparna varför hon kom till Sverige. Eftersom hennes pappa var politiskt aktiv och arbetade för mänskliga rättigheter i Bangladesh attackerades deras hem ideligen av beväpnade grupper och fundamentalister. 2002 torterades pappan så svårt av polisen att han förstod att han inte orkade skydda familjen längre. När familjen fick visum för att vara med på en släktings bröllop i Sverige begärde de asyl. »Pappan tyckte att det var onödigt att bli dödad«, inflikar Bo.
Nu följde fyra år av olika ansökningar och överklaganden medan familjen bodde hos släktingar och i eget boende. Bo ringde, anlitade jurister och skrev inlagor.
– Bo hjälpte också till med att betala vårt uppehälle, berättar Suparna medan Bo fyller på kaffe ute i köket. Han finns med överallt. När Bo fick en stroke måste sjukhuspersonalen ordna med särskilda besökstider eftersom det blev kö av alla människor som ville besöka honom.
Efter en tid fick familjen beskedet att pappan skulle få stanna i Sverige men inte hans hustru och dotter. Det var en omöjlig utväg.
– Det var hemskt, säger Suparna. Man visste aldrig från dag till dag vad som skulle ske.
Till slut kom beskedet. Pappan skulle få politisk asyl och Suparna och hennes mamma skulle få stanna med honom. Suparna ler med hela ansiktet när hon berättar. Men så blir hon allvarlig.
– Min syster är kvar i Bangladesh och eftersom tidningarna har berättat att min pappa fått asyl i Sverige lever hon ett farligt liv. Det tänker jag på när jag ligger vaken på natten.
– Hur ett asylärende ska utvecklas beror i högre grad än man tror på handläggaren, kommenterar Bo. Ofta är landkunskapen väldigt dålig – det är dyrt att utbilda folk.
För en tid sen fick några somalier uppehållstillstånd på grund av de inre konflikterna i deras hemland. Det gav hopp till många väntande med inbördes strider i sina ursprungsländer.
– Men det finns ju grader i helvetet, säger Bo. Ibland anses det att temperaturen inte är tillräckligt het, som i Eritrea, Sudan, Afghanistan. I Irak tvingas de kristna fly utomlands eller till norra delarna av landet, de hotas till livet, tvingas överge sina bostäder och kvinnorna måste bära slöja. I Mosul, som varit ett centrum för de kristna, har en tredjedel av dem tvingats fly. Ändå skickas kristna irakier tillbaka.
Tigran och hans föräldrar och syster flydde från Armenien efter att en lång tid ha dödshotats och tvingats hålla sig gömda.
– Vi flydde till min moster i Sverige och sökte asyl. När vi fick avslag gömde vi oss i Dalarna där vi fick hjälp av frikyrkomedlemmar. Ett ungt par med barn lät oss bo i sitt hem i åtta månader och vägrade att ta betalt. En snäll man lät oss bo i en stuga i skogen under ett år. Ett tag fick vi bo i en prästgård. Under två år bodde vi på tjugo olika platser, ibland hela familjen tillsammans men oftast splittrade.
– Det var skräckfyllt, bland nästan lika hemskt som i Armenien. Om vi gick ut en stund tyckte vi att alla tittade på oss som om de ville ange oss och när vi hörde glassbilen trodde vi att det var polisen. Ovissheten tog nära på kål på oss rent psykiskt.
Men en dag var det någon av de frikyrkliga vännerna som tipsade om Bo Nylund i Uppsala. Tigran och Bo bestämde träff och nu tittar de på varandra här bakom kakfatet, skrattar och säger unisont »på macken i Österbybruk«. Med hjälp av en advokat lyckades Bo övertyga myndigheterna om familjens skyddsbehov. Och nu återger Tigran och Bo tillsammans stunden när Bo knackar på dörren till klassrummet i Fyrisskolan, där Bo fixat in Tigran, för att meddela uppehållstillståndet. Då hade det gått fyra år.
– Familjen fick stanna av humanitära skäl, berättar Bo, det blir lite grann som »av nåd«. Före den nya lag som kom 2006 var det få som beviljades asyl av de skyddsskäl som FN anger, alltså flykt undan förtryck med fara för livet – det blev i stället »av humanitära skäl«. I dag har man tagit bort det motivet men är precis lika njugg med skyddsskälen. Sveriges hållning har blivit hårdare. FN kritiserade nyligen Sverige för att invandrare, asylsökande och papperslösa inte får den sjukvård och utbildning de har rätt till. Vi ska göra klart för oss att det inte bara är av godhet vi ska ta emot flyktingar. Nya människor är nödvändiga i vårt land för att vi ska kunna behålla åtminstone en noll-tillväxt.
– Vi behöver ett nytt påskupprop, det var en viktig demonstration som Sveriges kristna råd gjorde år 2005. Det är visserligen politiskt korrekt att vara för flyktingarbetet men det präglas ibland av ett artigt ointresse. Svenska kyrkan, inte minst diakonerna, frikyrkorna, klostren, asylgrupper och andra ideella krafter betyder mycket. Det finns skitstövlar men också väldigt många goda människor.
Suparna och Tigran och deras familjer kan se fram emot en trygg julhelg. Suparna, som är hindu, har skaffat adventsstjärna och ljusstake men firar själva julen med att krypa upp i en fåtölj och läsa böcker. Tigran, som tillhör den armenisk-apostoliska kyrkan tycker att det är roligt att kunna fira jul två gånger, både enligt svensk och armenisk helgkalender. Och hur firar Bo Nylund?
– Som kyrkvärd i Uppsala domkyrka deltar jag i många gudstjänster och så bjuder jag hem vänner, ja, det blir nog allt en del fristadsfolk.
Kerstin Elworth är frilansjournalist.